Tittar ut genom fönstret och ser att hösten har passerat obemärkt förbi. Mitt magiska träd har för länge sedan tappat alla sina löv utan att jag noterat det.
En “lustig” sak är att jag i våras anmälde mig till en utbildning i “sorg och krishantering”. Jag trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva en förälders värsta mardröm – att mista ett barn????- Så nu kan även jag säga “jag vet hur det känns” när någon ringer mig och vill prata om sin sorg.
Från den dag jag fick beskedet att min son Owe omkommit i en mc-olycka (6/8) till 18 oktober har jag bitit ihop, jag ordnade med begravningen och allt som hör till. Det var jag som förrättade själva ceremonin eftersom vår “familjepräst” blev sjuk. Men nu låter jag sorgen ta den plats den förtjänar, den väller fram som en tsunami och det är bara att följa med…. Det behövs för att själen ska kunna läka fast den nya följeslagaren för alltid kommer att heta Sorgen. Den har gjort mig ännu mera öppen för kontakten med andevärlden vilket jag är tacksam över.
Vissa dagar är värre än andra, idag är det en sådan dag…Owes yngsta dotter fyller 5 år och jag tänker på hur han skulle ha firat henne 
Hans döttrar var hans allt, det fanns ingenting han inte skulle gjort för dem 
Jag avslutar med en stor kram till er som läser detta med några rader av Henry Scott-Holland som jag läste på Owes begravning..
“Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap”…
